Klockan ringde 5:30. Jag stängde av den. Låg kvar i sängen och tittade i taket en stund. Försökte höra om det regnade. Tog mig upp från sängen. Frös. Klädde på mig kläderna jag lagt fram igår. Åt lite yoghurt och drack ett stort glas vatten. Tittade på klockan, 5:54. Vad är det som är så härligt med morgonträning?
Mötte grannen utanför porten, hon hälsade glatt och tände en cigarett samtidigt som jag startade min GPS. Kände mig som en äkta hurtbulle. Snudd på superhjälte!
Tog ett djupt andetag och satte fart. Benen var pigga, "spring bara spring, längre" ropade de. Men av någon anledning gick det tungt ändå, flåset var inte där, pulsen steg och jag blev sur och trött!
Ynkliga 3 kilometer kändes till en början meningslöst, sedan tittade jag på klockan, 6:30. Känslan att i alla fall ha sprungit färdigt 6:30 är obetalbar. Kanske kan jag lära mig älska det här med morgonträning?
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar